Baksmälla

 
Upp som en pannkaka och ner som en sommartrött kasslerbit. Jävlar vilken baksmälla jag haft efter Midnattsgaloppen. En mental baksmälla alltså. Från ytterligheternas orientering hem till ekorrhjulet. Kommer mig inte för att göra någonting. Tittar ut genom fönstret hemma och hoppas på någon fjällsida inbädddad i moln men ser bara några gamla svenska granar som bäddar in Fläskberget och dess urvattnade snittsvenskar. Dessutom har det hypokondriska sjukdomstillståndet jag hade före Tromsöresan kommit tillbaka. På resan kände jag mig nästan helt frisk. Jag kanske är allergisk mot vardagstillstånd. Suck.

Inser att om möjligheten gavs vore det perfekta livet för mig att vara en ambulerande kepslöpare. En medlem i en kepsklubb. Nytt drömområde varje vecka. Ny kontinent varje månad. Aldrig mera ekorrhjul. Behöver en sponsor. En stor sponsor förslagsvis. Caol Ila kanske. CaOL Ila Caprunnes. Det kommer ligga en sträv och rökig bouquet över vår klubb. Den enda regeln i vår klubb är.

Regel 1 av 1: Om det inte är skog har vi inte kommit fram ännu.