Jag vaknade 03:00 imorse. Kunde inte somna om. Lyssnade på fågelkvitter och höll nästan andan för att höra om en avlägsen speakerröst skulle börja rabbla tider från rundradion. Det kom inga löpare. Fåglarna fick kvittra i takt med min sömnlöshet. Innan jag äntligen slocknade, sådär en timme innan det var dags att gå upp, hade jag i alla fall gått igenom alla mina 10mila i huvudet. Alla jag minns i alla fall. Vilket bara är några få. Jag mindes hursomhelst 1986. Samma marker som årets tävling. Jag sprang första sträckan det året. Jag skrev om just den här dagen på en helt annan plats för en evighet sedan. Texten löd.
"För ganska exakt 21 år sen var jag 20 år och jag sprang första sträckan på Tiomila. Från att vi fick kartan till första kontrollen var det 3,5 km. Startfältet hann dras ut så pass att man inte behövde trängas vid kontrollen kan jag berätta för er som tror att det alltid är slagsmål på startsträckorna. Jag hade oflytet att slå i ena knät hårt på hygget drygt halvvägs och sen var det en stel och slitsam resa på dom 13 kilometer som stod på schemat. Den enda starka minnesbilden jag har från det här året, bortsett från knäskadan, var själva startgärdet. Det var en sån där overklighetskänsla.
"Fan här springer man och satan vad bråttom alla har, kan dom ha missat banlängden i PM, menojdå nu börjar jag få mjölksyra och titta där framme där har vi startpunkten nu kanske man skulle veckla upp kartan, varför stod jag inte upp för en gångs skull och sa nej tack till det här spektaklet egentligen"
Efter startgärdet vara det bara en lång ointresssant resa in i mål kvar. Jag har nog alltid gillat senare sträckor utan en massa folk runt omkring mig mycket bättre. Kan förmodligen bero på min introverta personlighet. Som vanligt på Tiomila, av någon oförklarlig anledning, har jag fuskat med resultatinskrivningen på kartan. Jag vet bara att IFK Södertälje vann och att det var 520 herrlag med. Det har försvunnit några lag sedan dess."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar