Jag måste ge återbud.

 
Det är tur att jag inte mirakulöst blivit friskförklarad från mina fantomskador och plötsligt varit aktuell för mitt första 10mila på ett decennium eller så. Jag hade fått tacka nej. Den ångesten är jag glad att inte behöva uppleva. Efter påskhelgens intensiva träningscomeback med tre MTB-pass på fyra dagar så drog jag på mig något skit i kroppen. Inte helt oväntat. Det har bubblat och krypit i kroppen under veckan men nu har det smällt till. Feber och livsångest har lagt sig som en fuktig handduk över mig. Jag äter Ipren och slicker på en saltsten jag hittade i skogen någon gång på 80-talet. Det hjälper föga. Fast en sak är bra. Just nu känns livet som att hanka sig fram slutkilometrarna på en lite för lång 10milasträcka. Lite mer feberyrsel på det här så kommer jag snart in till växling. Hoppas jag bara inte växlar ut mig själv.