lördag, september 18, 2010

En märklig dröm

 
Jag hade en märklig dröm i natt och det märkliga med den här märkliga drömmen är att jag kommer ihåg den. Jag kommer aldrig ihåg vad jag drömmer. Någonsin. Men den här. Märkligt. Jag skulle i alla fall, i drömmen, springa Jukola. Redan där förstod jag, i drömmen, att det bara var en dröm. Vissa saker är så osannolika att det inte kan vara annat än en dröm. Jag var uttagen i 2:a laget för att springa den långa 3:e nattsträckan. 2:a laget minsann. Då förstod jag återigen att det bara var en dröm. I alla fall.

När 2:a sträckans löpare hade gått ut började jag göra mig i ordning. På väg till växlingshagen upptäckte jag att skorna glappade i hälen. Glappade utav helvete. Det var som att springa med ett par flippflopps. Jag fick panik och sprang tillbaka till klubbtältet för att ta mina vanliga gympadojor. Bättre det än att springa med glapp i hälarna tänkte jag. Men klubbtältet var borta. Dom har flyttat ert tält 2 kilometer bort var det någon som sa till mig. Paniken spred sig från bröstet ner i gubbvaderna. Jag rusade till sportförsäljningen och köpte ett par nya skor. Dom smalaste ni har! skrek jag högt. Efter en snabbsnörning var jag återigen på väg till växlingshagen orolig att vår löpare redan hade kommit in. Då upptäckte jag. Skorna glappade i hälen. Glappade utav helvete. Desperat fick jag syn på vår 1:a sträckslöpare som kom från bastun. Jag slet åt mig hans skitiga skor och sprang återigen till växlingshagen orolig att vår löpare redan hade kommit in. Då upptäckte jag. Skorna glappade i hälen. Glappade utav helvete.

Vad är det här för jävla dröm tänkte jag. Eftersom jag vet att det är en dröm borde jag kunna styra den bättre. Men inte. Dom här skobytena upprepades ett antal gånger till innan det plötsligt hade det börjar ljusna och jag var fortfarande utan fungerande skor. Rätt som det var stod jag och pratade med vår 2:a sträckslöpare i växlingshagen och tittade på hans karta. Banan minns jag in i detalj även nu när jag vaknat upp. Den såg lite oFinsk ut. Mycket kurvbild och lite detaljer. Varför jag inte sprang ut på min bana eller för den delen varför han hade kvar sin karta efter målgång förtäljer inte drömmen. Men längre än så kom jag inte inna klockan ringde.

Även i drömmarna är mitt liv som en sanndröm alltså.

En enda lång rad av katastrofer innan det till slut ändå inte blir någonting av mitt eget deltagande.

Och dom där jäkla skobekymren. Vad kommer det ifrån?
 

1 kommentar:

Tomas sa...

Drömmen måste vilja säga dig något?
Kan det ha med skor att göra?