Gammal skåpmat [arkiveringsprojekt-09]

25mannautmaningen 2005

I ett svagt ögonblick på ett styrelsemöte vräker jag ur mig att det finns inte en chans i he.. att vi kan få ihop tillräckligt med damer för att kunna ha 2 lag på 25manna. Tydligen tog orden jag yppade skruv och fart och gud vet vad för plötsligt blev det debatt i gästboken på hemsidan. Fortfarande uppe i varv som jag var, fyllde jag på med att ge följande utmaning till klubben tjejer.

"Om ni får ihop tjejer så att vi kan starta med 2 lag på 25manna så skall jag gå hem från Skavlöten efter söndagens kortdistans"

Jag såg i det läget ingen anledning till oro och trots flera beska kommentarer från olika intressenter så känns det som att jag har klart överläge i denna utmaning. Så här i efterhand borde jag kanske ha varit smart och begärt något bättre i utbyte för denna vadslagning men jag har hört att segerns sötma skall vara riktigt gott så jag får väl nöja mig med den.

Jag vill ju nu inte vara alltför kaxig och utropa mig till segrare redan nu, utan jag kommer att på fullaste allvar förbereda mig både kroppsligt och själsligt för att det eventuellt kan bli så att jag måste gå den nästan 20 km långa hemvägen. En annan sak som vi inte riktigt har klargjort är om det inte finns gubbar till 2 lag vem vinner då? Nåja, om än risken är liten tänkte jag på denna sida veckovis rapportera om min träning och även försöka pressa mina utmanare på hur det går i deras ända av utmaningen. Det är från starten av denna rapportering 17 veckor tills att det smäller.

Vecka 24
Börjar måndagen med en stärkande 60 minuters promenad i skogen. Luktar på sommaren och undrar om klubbens alla tjejer också har inlett sin 25manna träning. jag får ett litet svar på det dagen efter då jag träffar Karin Lindbäck som inte har fått någon förfrågan. Stärkt av detta går jag hem från jobbet och kan lägga ytterligare en timme till min promenad träning. På onsdagen tog jag min gamla läromästare "Lättjan" på orden och vilade. Torsdagen berikades med 45 minuters rask promenad istället för lunch och jag passade på att besöka "Sju Riddares Träsk". Guldstjärna till er som vet vart det ligger. Avslutningen på veckan var mest mentalt nedbrytande då man fick följa Jukola hemma framför datorn. Illa...illa. Orkade inte göra något mer än deppa.

Vecka 25
Mountainbike. kajakpaddling och ett ömmande knä, nog om det. På 2 dagar hos släkten ute i den Finska skärgården lyckades jag trampa sönder en brygga samt en nybyggd terrasstrappa, viktproblem? Tycker väl själv att jag inte låtit vikten skena iväg katastrofalt. Väger väl ca 4 kg mer än jag gjorde som vältränad innan den långa skade-epoken startade för över 5 år sedan. Men tydligen väger jag ändå för mycket. Numera är jag inte bara skadad och otränad utan skadad, fet och otränad. Noterar att på den senaste sommartouren deltog 5 damer. Strålande tjejer, gott och väl 35% av det antal löpare som ni behöver till 25manna. Läge att vara orolig? Njaaa... Vi får hoppas att tjejernas satsning går bättre än vad min gör just nu för annars ligger båda parterna risigt till.

Vecka 26
Jag har köpt ett par nya löparskor. Hittade ett par fina Asics i gråblå kulör som reades ut. Egentligen behöver jag inga nya löparskor för dom jag köpte sist för sisådär 5 år sen är fortfarande som nya men jag inbillar mig att dom klämmer lite i tårna så jag unnade mig något nytt. Om sanningen skall fram så skulle jag behövt köpa ett par nya byxor istället och dom skulle jag också ha haft avsevärt mer användning av, men ibland måste man låta känslorna styra sina impulsköp.

När vi ändå är inne på grejor som samlar damm i garderoben så tog jag på mig mina orienteringsbyxor i helgen när jag skulle hänga ut kontrollerna till min Sommartour. Min fru frågade då om jag köpt nya byxor. Förvånat tittade jag ner på mina ben och noterar att dom fortfarande efter 3 år har kvar den där lysterns som helt nya kläder har. Hittade efter lite letande ett litet, litet hål på en knät som vittnar om att dom åtminstonde har varit utanför garderoben någon gång. Jag vill inte ens tänka på att mina orienteringsskor snart har 10 år på nacken och dom duger än. Det tog förresten 2 timmar att hänga ut kontrollerna under rask promenad så om än sakta så bygger jag upp mig för en eventuell promenad från Skavlöten.

Vecka 27
Brukar ni också få minnesfragment från gamla orienteringslopp som plötsligt poppar upp i skallen? Jag får såna titt som tätt. Nu när det varit så varmt har jag framförallt fått bilder av ett stort hygga som dallrar av värme. Jag kommer ut från den svala skogen och möts av en vägg av värme, ris och en påträngande läntan efter vatten. Jag kan inte direkt placera vilken tävling det rör sig om, men det är med största sannolikhet en Dalatävling i mitten eller slutet av 80-talet. På samma tävling kan jag minnas att jag träffade på Hammis (Bengt Hamelius) i skogen men det är också allt.

En annan återkommande minnesbild är en lång sluttning utför med gammal stor granskog och plötsligt en öppning som om det för hundra år sedan legat en stuga här med lite odlingar runt om. Nu växer det bara gräs mitt i den djupa vildmarken. Märkligt och mäktigt och det är från ett Älgdrev men vilken vet jag inte och det är det enda som kommer upp i min skalle. Konstigt kan jag själv tycka. Såna här minnesbilder har jag många. Ibland när jag bläddrar i mina kartpärmar finns det många tävlingar som jag inte minns någonting alls ifrån och vissa finns det bara såna här korta terrängögonblick kvar. Selektivt minne minst sagt och kanske beror dom på att man är så koncentrerad på den aktuella sträckan och just nu, just här och dit skall jag fenomenet att man inte lägger någon större vikt av vart man varit.

Jag har denna vecka promenerat till jobbet 2 ggr och varit ute och sprungit 2 ggr. En allt igenom usel träningsvecka om man skulle jämföra med vad man borde/önskar, men i mitt liv var det en bra vecka. Denna vecka har jag även gjort en liten mailundersökning för att se hur det går för klubbens damer men resultatet av den spar vi till nästa vecka. Nästa vecka är det 5-dagars vecka och jag kommer som vanligt inte deltaga på den men vi har 10 tjejer på plats vilket är roligt. Lycka till måste jag bara säga!

Vecka 28
För en dryg vecka sen mailade jag 12 st tjejer i klubben och frågade kort och gott: Hej! Hur går det med sommarträningen?. Nu är det iofs semestertider men jag hoppades i alla fall på 50% svar. Jag fick 4 svar vilket är ynka 25%. Av dessa 4 så sa 2 att dom för tillfället inte tränade men skulle nog komma igång i augusti när tävlingarna drar igång. En sa att träningen gick ganska bra och sen från den 4:e fick man nästan ett chockerande svar [citat] Var ute på 10 km spåret igår och sprang intervaller i förrgår för att försöka få upp mitt löp-tempo Blev så imponerad att jag blev helt knäckt. Minns inte när jag sist kunde springa intervaller utan att dra sönder mina vader. Jag var tvungen att lägga mig ner en stund och samla mig men jag hade inte mer än gjort det förrens 5-dagars dog igång och så blev jag avundsjuk igen. Veckans träning har annars bestått av promenader och ett löppass vilket inte direkt tar mig åt rätt håll om jag vill börja tävla igen.

Vecka 29
"Walk Idiot Walk" sjunger Hives på sin senaste platta och det är precis det som jag nynnar när jag träget och tråkigt traskar till jobbet denna vecka. Tror ni Gunde Svan tog en promenad vissa dagar istället för att köra mjölksyre träning i någon lång slalombacke? Tror ni Michael Schumacher tar en promenad istället för att tidsträna inför något F1 lopp? Jag tror att jag är ensam om att tro på denna träningsform i dagsläget därför är det ingen större idé att prata om skiten. Förresten var det 5-dagars vecka denna vecka så jag är inte det minsta nöjd med någonting överhuvudtaget. Hoppas att klubbens tjejer ligger i bättre än vad jag gör.

Vecka 30
Mountainbike 46 km och ett ömmande knä. löpning 40 minuter och en stel vad, Mountainbike 46 km och ett ömmande knä, och så var den här veckan över, På Sverigelistan har klubben 20 herrar och 7 damer som har lyckats knåpa ihop 5 resultat på det senast året. Om någon kan förklara hur vi skall få det till 2st 25manna lag så är ni välkomna att delge mig detta. Jag är skeptisk till såväl klubbens herrar som damer just nu.

Vecka 31
Jag börjar bli lite nyfiken på hur det går för tjejerna i sin jakt på 14 damer till våra 25manna lag. Jag har en vision om att dom har hemliga möten sent på kvällarna där alla samlas hemma hos någon i en mörk källare i en villa inte alls långt från där jag bor. Kanske sitter dom och smider djävulska planer om mig och min promenad. Förmodligen har dom rökelse i rummet och alla har långa svarta munkdräkter med kåpor över huvudet. Dom mumsar förmodligen på energikakor och planerar veckans träningspass allt medans dom kastar pil på en bild av mig. Visst vore det lite kul om detta stämde? Kanske klär dom även av sig lite senare och under dräkterna har dom... Näee vänta.... Nu blandar jag ihop min vision med den där filmen jag såg härom natten, vi låter det sluta där tror jag.

Denna vecka var jag ute i skogen 2 timmar. Något som började som en löptur med kontrolluthängning slutade i promenad pga ett ömmande knä och en bristande vad. Jag hittade dock en fin hög kantareller så allt är inte svart även om det också regnade rätt hårt denna dag. Ironiskt nog så började regnet ungefär samtidigt som jag övergick från löpning till promenad. Jag har även tagit ett stort beslut den här veckan men mer om det senare... mycket senare.

Vecka 32
Inget av intresse har hänt, se vecka 33 för intressantare träningar och teorier.

Vecka 33
Inget av intresse har hänt, se vecka 32 för intressantare träningar och teorier.

Vecka 34
Det anmäls ett lag till 25manna! Orden ringer i mina öron…. (om nu texten i ett mail kan få den effekten) UK har sagt sitt och utmaningen står med byxorna vid fotknölarna. Spiken är i kistan, kontrollen är bommad, kärret är torrt, sportdrycken smakar vatten, Micro-O på VM, allt är slut om ni förstår vad jag menar. Vem vann? Skall man vara strikt så vann jag eftersom vi inte har 2 lag och på så sätt kan jag bestämt hävda att vi inte fick ihop tjejer till 2 lag. Fast jag måste också i all ödmjukhet erkänna att det kanske falerade även på herrsidan. Jag vet inte hur UK har räknat men ett lag blev det och ett lag får det bli. Intressant skulle vara att få reda på hur många tjejer som tackade ja till 25manna. kanske kan dom delge oss det i Gästboken eller så var hela den här historien en dimridå iscensatt för att få mig att svamla lite. Kanske vi tom. får problem med tjejer (och herrar) till ett lag. Tittar man på startlistan till helgens DM tävlingar så blir man mörkrädd. Jag har väl iofs långt inne i hjärtat vetat länge att Väsby OK är en klubb på dekis men när helgen bjuder på DM tävlingar så nära som i Vallentuna undrar man varför folk inte väljer att springa. Nu måste man (läs:Jag) blicka frammåt och det har jag redan gjort. Jag lägger utmaningen bakom mig och tar nya tag på min egoistiska väg mot framtiden.

Tack för mig och sköt dig själv
AspLövet




Vecka 37
En kniv i Ryggen!

Så går det om man missar ett styrelsemöte tydligen. Så fort man inte är med börjar det konspireras bakom ryggen och slutna avtal bryts. Nu kanske jag inte skall vara så drastisk i mina antaganden men resultatet är ungefär detsamma. Efter att jag hade avslutat utmaningen vecka 34 när UK meddelade att det bara blir ett lag har jag i lugn och ro kunnat umgås med mina skadade ben utan att höra glåpord om att ”Du skall gå hem från Skavlöten”. Men nu är Utmaningen tillbaks på ruta 1 för att inte säga ruta 1.5.

Vad man frågar sig nu är: Har jag förlorat? Eftersom reglerna i utmaningen inte var helt vattentäta så bör man fundera på detta.

- Vad händer om vi inte får 2 lag till start, förlorar jag ändå?
- Vad händer om vi inte har 2 fulla lag men båda lagen startar, förlorar jag ändå?
- Vad händer om vi inte har 2 fulla lag, båda lagen startar men det inte är fullt med damer i båda lagen, förlorar jag ändå?

Svaren på detta kan man diskutera men i min värld rörandes utamningen så räknar jag på följande sätt. Springer 14 damer sina sträckor så går jag hem från Skavlöten på söndagen efter vår tävling, punkt slut.

För att backa lite i det som har hänt, så blev ju följden av att styrelsen beslöt att vi skulle ha 2 lag att UK avgick eftersom han tycker att detta var en misstroendeförklaring mot UK. Svarat på allt detta kan man se på många sätt. Min personliga åsikt är att UK gjorde en bedömning som jag helt och fullt förstår och stödjer. Oavsett om jag är inblandad i utmaningen eller inte så har vi inte folk för 2 lag. Å andra sidan gjorde styrelsen kanske rätt som strävar efter att få ut så många klubbmedlemmar som möjligt på 25manna för att representera klubben. Dock tycker jag att ser man till helheten så bör vi inte (även om vi kanske lyckas denna gång) ha 2 lag. Vi skall ha 30 personer som hjälper till på parkeringen under lördagen, vi står själva som arrangör för söndagens stora tävling, vi har skador/återbud på ca 10 löpare som i princip skulle ha varit aktuella för både långa sträckor och 1:a laget. Dettta innebär att för att fylla 7 st 8+ km sträckor i 2:a laget krävs nu att löpare som normalt både är tränings och tävlingsskygga måste ta sig an dessa. Man kan som exempel nämna att på DM kavlen hade vi 2 st vuxenlag = 7 löpare. På dom individuella DM distanserna har vi haft ungefär 20 startande från klubben. Hur detta skall kunna bli 2 st 25manna lag är i sig obegripligt.

Nu skall jag inte vara mitt normala pessimistiska jag för det är nog alla less på till förbannelse, utan jag hoppas verkligen att jag får ta en långpromenad söndagen den 9 oktober. Vad vi istället borde diskutera är vad kan vi göra för att locka klubbens medlemmar till tävlingarna? När vi på en vanlig SommarTour mitt i juli lockar mer löpare än vad DM tävlingarna gör så undrar man om det är en tävlingsverksamhet vi håller på med. Många verkar vilja vara med på resan men ingen vill vara med på slutmålet. Det i sig är ett stort problem. Det andra och mycket allvarligare är det glapp i åldrarna 16-35 som vi har. Jag vet mycket väl att det finns en handfull (och då menar jag verkligen en handfull varken mer eller mindre) löpare i detta glapp, men i en välmående klubb skulle ett sånt här stort glapp aldrig förekomma. Någonstans har vi misslyckats i såväl rekrytering som bibehållandet av löpare. Ser man till dagens ungdomsgrupp är den inte stor (knapp 20 löpare) men hyffsat trogen vad gäller träningsnärvaro. Tyvärr har påfyllnaden inte varit lika god som tappet det senaste året. Detta tillsammans med att några blir juniorer nästa år och eventuella andra tapp 2006 gör att det tyvärr inte ser så ljust ut som man skulle önska.

Jag tror att jag har ältat detta alldeles för många gånger men vi är en lite klubb på nedgång. Vill vi fortsätta i dom fotspåren är vi på helt rätt väg. Vill vi bryta denna trend så krävs det nog mycket jobb, mycket mera jobb än vad dom flesta har energi och tid att ta på sig. Faan, nu blev jag pessimistisk ändå....

Vecka 38
Jag håller upp långfingret i luften… och som alltid blåser det motvind.

Har ni någonsin vaknat upp och känt att ”Idag är inte alls första dagen i resten av ditt liv” utan mer en ”Åhh nej inte ännu en dag i mitt samma gamla jäkla liv”? Så känner jag nästan varje morgon nuförtiden. Föga anande jag i morse att den känslan skulle bytas ut mot en mer ”Skall man skratta eller gråta” känsla redan vid lunch. Bakgrund som följer: Vred till höger knä i början av maj i år under en löptur, gick till doktorn fick diagnosen uttänjda ledband = vila 2 månader. Vilade således 2 månader för att sen komma igång ytterst försiktigt med löpträningen igen. Plötsligt började knät ömma igen och värre och värre för varje dag blev det. Drygt 5 månader efter att skadan skett kom jag till en Specialist på Ortopedi. Med ett snabbtknyck/ryck/vridning av knät som gjorde att det knakade till så att det ekade i läkarrummet så var undersökningen över. Doktorn som hette Mats, mycket trevlig förövrig, konstaterade kort att det var ett jäkla knakande och efter en kort konstpaus vräkte han ur sig - Det är bara att operera! I det ögonblicket, precis där och då kan jag villigt erkänna att skallen blev tommare än vad den normalt är. Jag lyckades harkla ur mig något om huruvida det inte skulle kollas mer men han hade tydligen via det enorma knakandet i knät, konstaterat att minisken var trasig och operation var det enda som fanns att göra. Jag har alltså gått med en trasig minisk i 5 månader och kort kan man konstatera att alla eventuella träningsförsök var och hade varit helt fruktlösa i mitt fall. Tack för kaffet sa jag och köpte mig en Cola på väg ut efter att ha fått en operationstid inplanerad i mitten av oktober. Som jag nämnde tidigare så visste jag då inte om jag skulle skratta eller gråta och den känslan sitter i fortfarande. Om man skall se något gott i allt detta så får man väl vara nöjd över att dom hittade felet och att det kommer vidtas åtgärder. Skall man se något negativt så förbannar man sig själv över att man gått 5 månader med en trasig minisk men man inbillar sig ju att en doktor som konstaterar uttänjda ledband borde ha kunnat ge en bättre analys av läget. Skit i det, man kan ju inte direkt säga att jag missar en tävlingssäsong. Det började jag göra för 6-7 år sen och några månader hit eller dit spelar ingen större roll längre. Därmed inte sagt att jag tror på framtiden. Mina gubbvader ligger nog på lur bakom närmaste hörn.

Nu över till dom goda nyheterna. Eller kanske framförallt goda nyheter för klubbens tjejer och utmanarna i vår 25manna Utmaning. Jag har inga restriktioner vad gäller promenader innan operationen så om jag nu skulle förlora utmaningen så kommer jag bita i det sura äpplet och gå hem från Skavlöten. Hurra!!

Vecka 39
Idag gjorde jag lite stretchövningar och några snabba promenadryck ute på gatan. Förberedelserna inför promenaden kunde inte ha gått bättre. Vila och en kommande knäoperation är gott nog för mig som uppvärmning. Det som upptar mina tankar mest inför promenaden är om jag skall stanna i Täby och käka på en korvmojj eller om jag skall vänta ända till Väsby. Det finns ju inte så många alternativ där emellan, om jag nu inte ordnar lite langning halvvägs. Ser i alla fall fram emot att bli trött efter en lång jobbhelg och en fin promenad ovanpå det. Lycka kommer i underliga former nuförtiden.


Vecka 40
Slutet är nära men ändå långt bort...

Förlusten är ett faktum och bilden nedan får illustrera en man som sergerviss in i det sista inte vill acceptera det svidande nederlaget. Hur kunde det gå så här?

Man måste ödmjukt erkänna att klubbens tjejer och styrelse kraftsamlade på ett oerhört imponerande sätt. Stort Grattis till er och klubben som gjorde detta möjligt. Och som klubbmedlem så suger även jag åt mig av gratulationerna. Bra jobbat Bengt det hade inte gått utan dig... Jo, det hade det nog förresten... Jag hade ingen som helst del i detta men jag gläds å era vägnar och hoppas att alla hade en skitkul helg med allt vad det innebar av 25mannalöpning och klubbarbete. Det är ändå något visst med att få vara med och arrangera såna här stora tävlingar. Trots allt jobb så är det kul att axel mot axel få allt att klaffa.


Nu över till en kortare resumé av en lång dags arbete som kröntes med en lång promenad.


Promenaden tog sig början vid Skavlöten där jag tog en cola för att få upp blodsockret och anmälan i markan där stora delar av klubbens tjejer befann sig. Jag spillde inga större tårar över förlusten i utmaningen utan låtsades inte om dom glada skratt och pikar som följde mig ut från TC. Vägen fram emot Täby kyrkby brydde mig inga problem och efter ett kortare matstopp på Statoil svängde jag in på Frestavägen. Här hade jag fått ett hett tips vad gäller vägval. Om jag svängde in på en mindre stig nästan direkt kunde jag följa den en stund fram till en grusväg som mer eller mindre skulle ta mig ända bort till kommungränsen strax före Bollstanäsinfarten. Glad över att slippa den hårt trafikerade bilvägen lät detta finfint i mina öron.

Stigen svepet fram längs med södra kanten av Vallentunasjön och jag njöt i den praktfulla höstskogen ända tills att stigen tog slut. Jag hade i och för sig funderat på varför grusvägen aldrig kom men nu blev jag plötsligt lite förvirrad. Antingen kunde jag vända och se vart jag gick fel eller så kunde jag chansa rakt genom skogen. Jag chansade givetvis och efter viss möda kom jag ut på en asfaltsväg. Hmmm.. Hade inte hört något om någon asfaltsväg i beskrivningen av "genvägen". Beslutet om att gå höger eller vänster på vägen slutade med rakt fram över ett mindre berg och vidare ut över en åker. Här kunde jag äntligen lokalisera mig då jag hörde Frestavägens trafik och såg det nya vägbygget men framförallt Hagbytippen som jag var tvungen att klafsa en bit över. Jag hade nu varit ute i ca 1,5 timme och kroppen började mattas lite. Jag kopplade bort trötta tankar och följde vägbygget med allt vad det innebar av nysprängda begshällar och tomma dynamitlådor att trampa på.

Efter ett tag kom jag in på klassiska travmarker då jag passerade rätt igenom Stig H Johanssons ägor vid Alby. Jag såg några fina hästar som säkert dragit in några miljoner i prispengar. Tanken slog mig att jag kanske skulle köpa mig en häst men jag har inget kungarike att erbjuda. Dessutom är hästar stora och i mina ögon oberäkneliga djur så jag traskade trött vidare ut mot Frestavägen. En tutande VOKbil passerade mig direkt och stärkt drog jag vidare på dom tröttsamma raksträckorna. Ungefär vid Frestainfarten började jag få uppmuntrande telefonsamtal och vid brukshundsklubben stannade familjen Larsson/Johansson till och peppede mig. Vid Odenslunda möttes jag av min fru som skulle lämna av min yngste son Niklas som jag hade tänkt ta med mig sista timmen. Jag tänkte att jag måste ha lite jämnare träningsfördelning på kroppen så att dra en vagn skulle göra gott för mina armar. Ungefär samtidigt som jag plockade ur vagnen svängde en röd bil med tjutande däck in bredvid oss. Familjen Hammas/Lindholm hoppade ut och undrade om det var fuskskjuts på gång? Jag fick min fru att på hedersord intyga att något tal om fusk var det inte. Min gissning är att dom hade smygkört bakom mig en längre stund för att se till att allt gick rätt till ;-)

Sista timmen blev jobbigare och jobbigare och när jag tillsammans med Niklas stretade upp för sista backen mot Lövstavägen var det lättnad och kramp som följde mig. 3 timmar 41 minuter och 19 sekunder tog utmanarpromenaden som längdledes var ungefär 20 km. Glädjen över att vara hemma kunde bara mäta sig med beskedet över att tjejerna från markan hade varit hemme och lämnat en kartong cola till mig. Stort tack för det, den kalla colan värmde gott. Hur kroppen kändes dagen efter när jag skulle ta mig upp ur sängen är alldeles för smärtsamt för att beskrivas.

Några bilder från äventyret

Vid denna tidpunkt har jag inte förstått vidden av den långa promenaden

Det fanns mycket som lockade på resans gång men jag valde att avstå det mesta

På Statoil i Täby Kyrkby unnade jag mig en French hotdog med chilisås.

Jag stötte på många mer eller mindre upplyftande skyltar längs med vägen.

Här sitter jag strax söder om Vallentunasjön och är faktist lite vilse.

Hagbytippen och Hitchkocks alla fåglar var ett hinder på vägen.

Man förvånas över vilka litterära kulturskatter man kan hitta i dikeskanterna.

Se sån färprakt! När jag började gå från Skavlöten
hade dom ännu inte fått denna fina höstkulör.

Från Odenslunda fick jag sällskap av ena Miniknataren.
Jag behövde lite armträning sista timmen.

Väl hemma behövde jag fylla på fettdepåerna innan jag stupade i säng.

Vad har jag lärt mig av allt detta?

Dom säger att när man tror att man har gett allt så har man 80% kvar att ge. I mitt fall handlade det om att när jag tyckte att jag gått tillräckligt hade jag 80% av promenaden kvar. Dessutom har jag lärt mig att aldrig slå vad med kvinnor om innehållet i utmaningen handlar om att ifrågasätta tjejernas förmåga/kompetens. Jag har kort sagt fått en lärdom (läxa) för livet.


Tack för mig och det här gör jag aldrig om. Nu måste jag lägga mig ner en stund /AspLövet