Solen

Ett starkt ljus tränger sig in genom mina stängda ögon. Försiktigt låter jag ögonlocken glänta på instängdheten. Det skarpa skenet fyller mig med lika mycket stickningar i ögonen som en varm känsla.

Solen.

Solljus strömmar mot mig när jag låter mina ögon vänja sig med ljuset. Värmen som fyller min trötta kropp med en helt ny känsla. Ny men ändå bekant. Jag minns inte när jag såg solen senast. Det måste ha varit någongång i början på 2000-talet men om det var 2001 eller 2002 är bara ett minnesfragment som rostat sönder i min defekta kropp. Jag har för länge sen gett upp hoppet. Att hoppas är att dö en smula och många smulor har jag lämnat bakom min rygg.

Upprymd över solen ropar jag på fru AspLövet som sover bredvid mig i sängen.

"Titta, solen lyser! Solen älskling. Hahaha! Det var fan inte igår. Helt fantastiskt"

Jag hör hur hon vänder sig mot mig bakom min rygg.

- "Men snälla. Sluta stirra in i sänglampan. Du kommer förstöra ögonen. Släck lampan och somna om, klockan är ju bara mitt i natten"

Sänglampan.

Min blick vrider sig en bit och upptäcker fönstret där nattens mörker vräker sig mot mitt sjunkande huvud. Med sänglampan släckt ligger jag sedan tyst och stirrar i taket.

Solen.

Jag borde sucka. Djupt. Men suckar är bara en djup inandning följt av en lika djup utandning och det finns inte ork till det.

Det finns inte ork.

Till det.