Ett jävla kolontecken

Jag är konstant trött, kroniskt sjuk, apatisk och har inte energi till någonting överhuvudtaget numera. För att inte nämna mitt vrak till kropp. Därför är det extra konstigt när man slår upp ögonen klockan 03:14 mitt i natten och inser att man är klarvaken. I taket har vi en sån där jäkla klocka som projicerar klockslaget. Mellan timmen och minuterna blinkar ett kolontecken. Ett jävla blink i sekunden och när man stirrat på det där jävla blinkandet i en timme utan att bli tröttare börjar konstiga tankar dyka upp i huvudet.

Tankar som borde vara drömmar men tydligen är något helt annat.

Någonting blandas framför mina ögon. Mitt vrak till kropp, ett segdraget virus, ett stänk av vinterinfluensa, några skopor glåmighet, tristess i massor och slutligen ett par spadtag motgångar. Sen så läggs allt detta ner i en mixer som får köras tills att innehållet har blivit en grå sörja som starkt påminner om kaskadspyorna i Monthy Pythons film Meningen med livet. Sen står jag där i all min ynkliga nakenhet och låter det hela hällas över huvudet så att det sakta rinner ner över min bleka kropp. Och när min sjuka förnedring känns som värst kommer två Ryska kvinnor in i bilden, med kroppar starkt påminnande om pansarvagnar, och börjar bryskt smeta och gnugga in sörjan på min kropp allt medans dom skrattar högt, pratar på Ryska och elakt nyper mig där dom kommer åt. Jag blundar och inser att helvetet bara är en plats inne i mitt eget huvud.

Nu skulle man kunna tro att detta var en mardröm men sanningen är att jag fortfarande låg och tittade på det blinkande kolontecknet i taket och denna vivida dagdröm var allt annat än overklig. Det var först när sömnen infann sig frampå gryningstimmarna som dom Ryska kvinnornas bullrande skratt tynade bort.